Mycket har väl inte hänt men jag har en del att skriva av mig ändå.
Något som jag suttit och tänkt på en del under min semester (en väldigt regnig sådan) är att jag faktiskt saknar en person i mitt liv. När jag växte upp var jag och denna person helt otroligt bra vänner. I tonåren var vi som ler och långhalm eller vad de brukar säga, vi hängde jämt ihop och hade göörkul ihop. Efter att jag flyttat från vår gemensamma by var vi sådana vänner som inte var tvungna att tala varje dag men när vi väl pratade så var det inget konstigt alls, det var som om det var igår. Vi fanns där för varandra genom allt både glädje och sorg, vi har båda haft vår beskärda del av sorg och elände men hjälpte varandra vidare. Vi trätade på varandra när vi ansåg att den andra gjorde fel eller var på fel väg och for i livet. Vi var osams och skulle aldrig mer tala med varandra men saknade varandra för mycket för att det skulle gå speciellt lång tid innan vi "kröp till korset" och blev sams igen.
Tyvärr tappade vi kontakten när vi fick egna familjer och bodde en del mil från varandra. En del av att vi tappade kontakten var att jag inte kunde acceptera hur hon blev behandlad av sin dåvarande och jag trivdes inte i hans närvaro så jag ville bara umgås utan honom och som vi alla vet - kärleken går före även vänner så vi hördes av allt mer sällan och till slut har åren runnit iväg och man har ingen kontakt alls.
Jag är helt övertygad om att det inte bara är jag (utan många) som upplevt hur man glidit ifrån varandra och tappat kontakten, jag är också övertygad om att lika många sitter och saknar denne vän av och till i sina liv. JAG vet i alla fall att jag saknar min vän och det vi hade, jag har aldrig återupplevt den sortens vänskap efter oss och saknar det något fruktansvärt. Jag har kontakt med hennes lillasyster på Facebook och hör därigenom att hon mår bra och så och jag hälsar till henne via systern men det är inte samma sak. Jag har även sökt efter henne på Facebook och tror att jag eventuellt hittat henne, skickade en vänförfrågan men har ännu inte fått svar så - antingen vill hon inte ha kontakt eller så var det fel person. Kanske får jag aldrig mer kontakt med henne men vet att jag i alla fall försökt. Det kan ju även bli så att vi får kontakt och inser att vi inte har något gemensamt längre men hellre det då än att fundera och sakna.
Beror denna nostalgitripp och saknad på åldern? ja vem vet, kanske det men spelar det någon roll egentligen? finns det ett bästa utgångsdatum på när man kan återuppta vänskap? kan man förlåta att en vän lät vänskapen rinna ut i sanden bara för att pojkvännens beteende inte passade? Förhoppningsvis finns inget utgångsdatum och förhoppningsvis kan man förlåta och återuppta vänskap igen.
Nej nu får det räcka med nostalgitrippen och funderingarna. Jag tänkte berätta innan jag slutar att motorn i min V70 äntligen är ur. Det var inte så bara och när man inte hittar all info som behövs blir det lite j-vliare kan jag säga. Nå nu är den rackarn ur och min älskling plockar med att få ihop så vi kan sätta i den andra motorn istället och håll tummarna för att den är bra nu så jag inte måste byta den också utan snart får fara fram på vägarna i min älskade Volvo.
SeYaa!! //Katta
Något som jag suttit och tänkt på en del under min semester (en väldigt regnig sådan) är att jag faktiskt saknar en person i mitt liv. När jag växte upp var jag och denna person helt otroligt bra vänner. I tonåren var vi som ler och långhalm eller vad de brukar säga, vi hängde jämt ihop och hade göörkul ihop. Efter att jag flyttat från vår gemensamma by var vi sådana vänner som inte var tvungna att tala varje dag men när vi väl pratade så var det inget konstigt alls, det var som om det var igår. Vi fanns där för varandra genom allt både glädje och sorg, vi har båda haft vår beskärda del av sorg och elände men hjälpte varandra vidare. Vi trätade på varandra när vi ansåg att den andra gjorde fel eller var på fel väg och for i livet. Vi var osams och skulle aldrig mer tala med varandra men saknade varandra för mycket för att det skulle gå speciellt lång tid innan vi "kröp till korset" och blev sams igen.
Tyvärr tappade vi kontakten när vi fick egna familjer och bodde en del mil från varandra. En del av att vi tappade kontakten var att jag inte kunde acceptera hur hon blev behandlad av sin dåvarande och jag trivdes inte i hans närvaro så jag ville bara umgås utan honom och som vi alla vet - kärleken går före även vänner så vi hördes av allt mer sällan och till slut har åren runnit iväg och man har ingen kontakt alls.
Jag är helt övertygad om att det inte bara är jag (utan många) som upplevt hur man glidit ifrån varandra och tappat kontakten, jag är också övertygad om att lika många sitter och saknar denne vän av och till i sina liv. JAG vet i alla fall att jag saknar min vän och det vi hade, jag har aldrig återupplevt den sortens vänskap efter oss och saknar det något fruktansvärt. Jag har kontakt med hennes lillasyster på Facebook och hör därigenom att hon mår bra och så och jag hälsar till henne via systern men det är inte samma sak. Jag har även sökt efter henne på Facebook och tror att jag eventuellt hittat henne, skickade en vänförfrågan men har ännu inte fått svar så - antingen vill hon inte ha kontakt eller så var det fel person. Kanske får jag aldrig mer kontakt med henne men vet att jag i alla fall försökt. Det kan ju även bli så att vi får kontakt och inser att vi inte har något gemensamt längre men hellre det då än att fundera och sakna.
Beror denna nostalgitripp och saknad på åldern? ja vem vet, kanske det men spelar det någon roll egentligen? finns det ett bästa utgångsdatum på när man kan återuppta vänskap? kan man förlåta att en vän lät vänskapen rinna ut i sanden bara för att pojkvännens beteende inte passade? Förhoppningsvis finns inget utgångsdatum och förhoppningsvis kan man förlåta och återuppta vänskap igen.
Nej nu får det räcka med nostalgitrippen och funderingarna. Jag tänkte berätta innan jag slutar att motorn i min V70 äntligen är ur. Det var inte så bara och när man inte hittar all info som behövs blir det lite j-vliare kan jag säga. Nå nu är den rackarn ur och min älskling plockar med att få ihop så vi kan sätta i den andra motorn istället och håll tummarna för att den är bra nu så jag inte måste byta den också utan snart får fara fram på vägarna i min älskade Volvo.
SeYaa!! //Katta
