Sitter här vid datorn och döspelar på facebook när en tanke börjar snurra i huvudet på mig ~ är det inte konstigt att det ska snurra knepiga saker i huvét på en när man ska göra sig klar för att sova. hmmm nåja mina tankar då....
Jo jag började tänka på mina svar jag gav på frågor min chef skickat ut till oss alla på jobbet. Området är IKT och vi skulle beskriva hur vi jobbar idag, hur vi skulle vilja jobba och vad vi behövde för att kunna jobba som vi ville samt vilka kompetenser som fanns. Jag hade inga problem med att svara på frågorna för jag har ganska starka åsikter om vad vi skulle behöva göra för att barnen ska få en så bra start som möjligt i sitt fortsatta lärande vad gäller just inlärning och tekniska hjälpmedel såsom dator, ipads mm. Jag hade heller inga problem med att beskriva mina kompetenser för jag vet att jag kan de här bitarna, jag har flera olika datautbildningar, jag har lätt för att lära mig och jag har ett enormt intresse för just dessa bitar och en pedagogs intresse, engagemang och lust smittar på barnen så de får lust att lära.
Hmm okej tänker ni och vad är det för konstigt med dessa tankar då? Inga om just den biten kan jag säga utan mina tankar drog vidare och jag började tänka på att jag på dessa svar inte hade några som helst problem att hävda min kunskap ~ vilket säkerligen ni också skulle klara galant.
MEN varför har vi inte lika lätt för att hävda oss när det kommer till att ta för sig ex. uppdrag på jobbet eller i sitt föreningsliv eller var det nu är. Varför kan man inte anta utmaningarna när tillfälle ges? Varför sticker man inte fram hakan och säger "jo men det där kan jag göra för det är sånt jag kan", istället sitter man och tänker "det där skulle jag ju kunna göra". JAMEN för helsike varför gör man det inte när man på skrivna frågor gladeligen kan säga att man har kompetensen? Vad är man rädd för? Att misslyckas med uppdraget eller att andra ska tycka att man är... ~ ja vadå? De kanske tycker att man är modig som vågar säga till och försöka, som vågar kasta sig in i ett äventyr med risk att misslyckas och få lov att be om hjälp. Vad vore det för farligt med att misslyckas eller få lov att be om hjälp? Alla behöver väl hjälp nån gång ibland och visst har andra vågat ta sig vatten över huvudet och ändå lyckats ro det iland.
Är det så typiskt svenskt som vi tror det här att inte våga sticka fram hakan utan stå tillbaka och tycka att "nej men inte kan väl jag, vad ska de andra tycka?" ????
Nej nu har jag rensat min lilla trötta hjärna på en del av de knäppa tankarna och ska gå och lägga mig. När något jag kan dyker upp som ett uppdrag ska jag försöka tänka på det här och VÅGA säga att "Jag kan göra det för jag kan det där."
SeYaa!!! //Katta
Jo jag började tänka på mina svar jag gav på frågor min chef skickat ut till oss alla på jobbet. Området är IKT och vi skulle beskriva hur vi jobbar idag, hur vi skulle vilja jobba och vad vi behövde för att kunna jobba som vi ville samt vilka kompetenser som fanns. Jag hade inga problem med att svara på frågorna för jag har ganska starka åsikter om vad vi skulle behöva göra för att barnen ska få en så bra start som möjligt i sitt fortsatta lärande vad gäller just inlärning och tekniska hjälpmedel såsom dator, ipads mm. Jag hade heller inga problem med att beskriva mina kompetenser för jag vet att jag kan de här bitarna, jag har flera olika datautbildningar, jag har lätt för att lära mig och jag har ett enormt intresse för just dessa bitar och en pedagogs intresse, engagemang och lust smittar på barnen så de får lust att lära.
Hmm okej tänker ni och vad är det för konstigt med dessa tankar då? Inga om just den biten kan jag säga utan mina tankar drog vidare och jag började tänka på att jag på dessa svar inte hade några som helst problem att hävda min kunskap ~ vilket säkerligen ni också skulle klara galant.
MEN varför har vi inte lika lätt för att hävda oss när det kommer till att ta för sig ex. uppdrag på jobbet eller i sitt föreningsliv eller var det nu är. Varför kan man inte anta utmaningarna när tillfälle ges? Varför sticker man inte fram hakan och säger "jo men det där kan jag göra för det är sånt jag kan", istället sitter man och tänker "det där skulle jag ju kunna göra". JAMEN för helsike varför gör man det inte när man på skrivna frågor gladeligen kan säga att man har kompetensen? Vad är man rädd för? Att misslyckas med uppdraget eller att andra ska tycka att man är... ~ ja vadå? De kanske tycker att man är modig som vågar säga till och försöka, som vågar kasta sig in i ett äventyr med risk att misslyckas och få lov att be om hjälp. Vad vore det för farligt med att misslyckas eller få lov att be om hjälp? Alla behöver väl hjälp nån gång ibland och visst har andra vågat ta sig vatten över huvudet och ändå lyckats ro det iland.
Är det så typiskt svenskt som vi tror det här att inte våga sticka fram hakan utan stå tillbaka och tycka att "nej men inte kan väl jag, vad ska de andra tycka?" ????
Nej nu har jag rensat min lilla trötta hjärna på en del av de knäppa tankarna och ska gå och lägga mig. När något jag kan dyker upp som ett uppdrag ska jag försöka tänka på det här och VÅGA säga att "Jag kan göra det för jag kan det där."
SeYaa!!! //Katta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar