Är så arg och upprörd så jag inte vet vad jag ska göra.
Som jag skrivit förut så har min son varit hemma med hosta och feber i nästan två veckor. Ja hostan har nästintill gett med sig totalt nu men han har dragits med en temperatur som pendlat mellan 37.7 och 38.7 grader under hela tiden och det tär på ett barn.
Förra veckan när han hostade som värst, han hostade till slut upp blodigt slem, alltså han hade hostat sönder sig i halsen (antagande från manlig sköterska på Vårdcentralen), han fick ingen tid på vårdcentralen för att träffa en läkare då man inte ville ha in honom PÅ GRUND av att han antagligen hade "det där" viruset som går, DÄREMOT skrev man ut morfinbaserad hostmedicin efter telefonsamtalet till min nio-åriga son, denna hostmedicin Lephton är starkt beroendeframkallande (står så på flaskan) vilket ju gör att jag drar slutsatsen att den säkerligen också är narkotikaklassad eftersom den är baserad på morfin och beroendeframkallande.
Nåja nu en vecka senare har hostan gett med sig nästintill helt men han har fortfarande en temperatur i kroppen på runt 38 grader, det varierar från 37.5 och 38.7 under dagarna. Jag ringer idag då till samma vårdcentral och talar med sköterskan på rådgivning (inte samma som förra veckan, en kvinnlig) och får beskriva sonens tillstånd och hur det varit, att han fått stark hostmedicin förra veckan men att han fortfarande har runt 38grader om dagarna. Sköterskan säger då att hon vill att vi kommer in så en läkare får lyssna på honom och ta en sänka så man kan se om han behöver ha någon medicin för det är inte bra att barn går för länge med feber och nästan två veckor med en feber runt 38 tyder på att nåt inte är som det ska. Vi fick tid kl. 15.20 och åkte dit, grrrrrrrr bara jag tänker på det blir jag arg.
Vi kommer dit och väntar i väntrummet vilket gör min son rastlös som bara den. Kommer in på ett rum som förra veckans sköterska (den på telefon, en manlig) visar in oss i och efter en stund kommer en äldre läkare insvepande, tuggandes på något (godis eller halstablett, vet inte vad men något) och det första han säger efter att ha sagt hej är "han ser inte sjuk ut". Han ber sonen flytta sig från den stol han sitter på (uppenbarligen var det doktorns alldeles egna stol och han kunde kanske inte sätta sig på sängen själv) nåja, han säger sen "jaha du hade visst hostat lite, ja det är väl inget annat än det där viruset som går men vi tittar väl lite då" han ställer frågan om hur han mått och sonen svarar att "när jag andas ibland känns det som om någon häller jättevarmt i hela kroppen" varpå läkaren tittar på mig och säger "vad har det med det här att göra? Det förstår jag inte?" och jag svarar "du får fråga honom".
Jag berättar väl i alla fall att han haft feber i nästan två veckor, han frågar hur mycket och sonen svarar att han haft upp till 38.7, läkaren svarar då "38 är ingen feber på ett barn" gissa om jag blev paff, sköterskan på telefon och han hade tydligen olika uppfattningar om den saken och vi i skola/förskola bör nog värdera om när vi ska skicka hem barnen om denna läkare har rätt. Till saken hör också att när min son blir nervös så ler han vilket ju i olika situationer ger fel signaler, jag kunde ju se att min son var nervös och märkte att läkaren inte tyckte att han var sjuk men frågan är hur läkaren uppfattade min son som satt och log när han försökte svara på frågor som läkaren ändå inte brydde sig om att lyssna på svaren på.
Sonen börjar sedan säga att vi trott att det kunde vara vattkoppor på gång tidigare i veckan då hans storasyster var hemma med det förra veckan. Läkaren säger att "ja det går visst nu bland småbarnen" och sonen och jag svarar i kör "hon är inget småbarn hon är 18år" och läkaren säger ja det är ju bra om man inte får det när man är 20 år eller så, så det är ju bra om småbarnen träffas" sonen säger återigen att hon inte är något småbarn utan 18 år och då säger läkarf-n till mig att "ja då vore det väl bra om ni lät de träffas om hon har, så han slipper få det när han är 20" VAFAN lyssnade han inte alls eller???!!! Vi hade ju redan förklarat att hon legat hemma så sent som i förra veckan med vattkoppor.
Jaja läkaren sa i alla fall till slut att de skulle tas en temp och en sänka på honom men det var nog bara viruset i alla fall, sen säger han när vi går till provrummet att "nej vi skippar sänkan det behövs inte han verkar ju ändå inte sjuk" så det blev ingen sänka. Den manliga sköterskan (som jag inte tycker om) tog tempen på honom och då hade han bara 37.4. De tar ju bara i ena örat vilket vi inte gör hemma utan vi tar i båda (som rekommendationerna sagt på kartongen till termometern) min son frågar "tar du bara i ena örat" och då skrattar den fan åt honom tillsammans med läkaren och båda säger "ja varför skulle vi ta i båda du har väl samma i båda". FY FAN vilken respektlöshet att skratta åt ett barns fråga, de kunde väl ha förklarat varför istället, jag sa att vi tog i båda som det står på kartongen till termometern och läkaren fnös åt oss och sa att han då aldrig hört talas om nåt sånt man har ju samma i båda. Men det har då ingen av mina barn och inte jag heller och det har tagits i båda med vårdcentralens på båda barnen och mig förut och konstaterats då att det visade olika, men jag orkade inte stri mer utan tog sonen med mig och började gå, då hör jag hur läkaren säger till sköterskan innan vi hunnit lämna rummet helt "ja jag hittade då inget fel på den där, han behöver bara vara ute i friska luften och se till att röra lite på sig" och sen skrattade de. Jag blev ledsen, arg och illamående och hoppas att sonen inte fattade något av det. Jag tyckte inte om att besöka vården förut (har sjukhusskräck och svårt för att ens gå till vårdcentralen utan ångest) och inte blev det då bättre efter det här.
Sonen fick vara ute en stund när vi kom hem, jag orkade inte (ja ni läste rätt jag orkade inte) ha honom inne när jag var så upprörd, det skulle innebära att jag tagit ut min frustration på honom om han gjort nåt tokigt (vilket ju barn garanterat gör när man minst av allt vill/behöver det). När han kom in igen hostade han lite igen och tog sedan tempen och återigen visade vår termometer på 38.1. Men hur gör man nu imorgon då? Ska jag gå på det läkaren sa att det inte är feber eller på det man alltid lärt sig att det är feber och att kroppen behöver vila för att bli bra? Ska han vara hemma eller ska han vara på fritids? Ska vi inom skola/förskola omvärdera våra regler när det gäller feber? Har vi inte fått dessa rekommendationer från vårdcentralerna från början, det har jag för mig i alla fall?!
Nej nu har jag spytt ur mig så mycket arghet att jag börjar lugna ner mig och ni stackare, om ni orkat läsa ända hit, ska inte behöva läsa mer nu. SeYaa!! //Katta
PS. Lämna gärna kommentarer om ni upplevt något liknande eller har åsikter ni vill dela med er av! DS.
Som jag skrivit förut så har min son varit hemma med hosta och feber i nästan två veckor. Ja hostan har nästintill gett med sig totalt nu men han har dragits med en temperatur som pendlat mellan 37.7 och 38.7 grader under hela tiden och det tär på ett barn.
Förra veckan när han hostade som värst, han hostade till slut upp blodigt slem, alltså han hade hostat sönder sig i halsen (antagande från manlig sköterska på Vårdcentralen), han fick ingen tid på vårdcentralen för att träffa en läkare då man inte ville ha in honom PÅ GRUND av att han antagligen hade "det där" viruset som går, DÄREMOT skrev man ut morfinbaserad hostmedicin efter telefonsamtalet till min nio-åriga son, denna hostmedicin Lephton är starkt beroendeframkallande (står så på flaskan) vilket ju gör att jag drar slutsatsen att den säkerligen också är narkotikaklassad eftersom den är baserad på morfin och beroendeframkallande.
Nåja nu en vecka senare har hostan gett med sig nästintill helt men han har fortfarande en temperatur i kroppen på runt 38 grader, det varierar från 37.5 och 38.7 under dagarna. Jag ringer idag då till samma vårdcentral och talar med sköterskan på rådgivning (inte samma som förra veckan, en kvinnlig) och får beskriva sonens tillstånd och hur det varit, att han fått stark hostmedicin förra veckan men att han fortfarande har runt 38grader om dagarna. Sköterskan säger då att hon vill att vi kommer in så en läkare får lyssna på honom och ta en sänka så man kan se om han behöver ha någon medicin för det är inte bra att barn går för länge med feber och nästan två veckor med en feber runt 38 tyder på att nåt inte är som det ska. Vi fick tid kl. 15.20 och åkte dit, grrrrrrrr bara jag tänker på det blir jag arg.
Vi kommer dit och väntar i väntrummet vilket gör min son rastlös som bara den. Kommer in på ett rum som förra veckans sköterska (den på telefon, en manlig) visar in oss i och efter en stund kommer en äldre läkare insvepande, tuggandes på något (godis eller halstablett, vet inte vad men något) och det första han säger efter att ha sagt hej är "han ser inte sjuk ut". Han ber sonen flytta sig från den stol han sitter på (uppenbarligen var det doktorns alldeles egna stol och han kunde kanske inte sätta sig på sängen själv) nåja, han säger sen "jaha du hade visst hostat lite, ja det är väl inget annat än det där viruset som går men vi tittar väl lite då" han ställer frågan om hur han mått och sonen svarar att "när jag andas ibland känns det som om någon häller jättevarmt i hela kroppen" varpå läkaren tittar på mig och säger "vad har det med det här att göra? Det förstår jag inte?" och jag svarar "du får fråga honom".
Jag berättar väl i alla fall att han haft feber i nästan två veckor, han frågar hur mycket och sonen svarar att han haft upp till 38.7, läkaren svarar då "38 är ingen feber på ett barn" gissa om jag blev paff, sköterskan på telefon och han hade tydligen olika uppfattningar om den saken och vi i skola/förskola bör nog värdera om när vi ska skicka hem barnen om denna läkare har rätt. Till saken hör också att när min son blir nervös så ler han vilket ju i olika situationer ger fel signaler, jag kunde ju se att min son var nervös och märkte att läkaren inte tyckte att han var sjuk men frågan är hur läkaren uppfattade min son som satt och log när han försökte svara på frågor som läkaren ändå inte brydde sig om att lyssna på svaren på.
Sonen börjar sedan säga att vi trott att det kunde vara vattkoppor på gång tidigare i veckan då hans storasyster var hemma med det förra veckan. Läkaren säger att "ja det går visst nu bland småbarnen" och sonen och jag svarar i kör "hon är inget småbarn hon är 18år" och läkaren säger ja det är ju bra om man inte får det när man är 20 år eller så, så det är ju bra om småbarnen träffas" sonen säger återigen att hon inte är något småbarn utan 18 år och då säger läkarf-n till mig att "ja då vore det väl bra om ni lät de träffas om hon har, så han slipper få det när han är 20" VAFAN lyssnade han inte alls eller???!!! Vi hade ju redan förklarat att hon legat hemma så sent som i förra veckan med vattkoppor.
Jaja läkaren sa i alla fall till slut att de skulle tas en temp och en sänka på honom men det var nog bara viruset i alla fall, sen säger han när vi går till provrummet att "nej vi skippar sänkan det behövs inte han verkar ju ändå inte sjuk" så det blev ingen sänka. Den manliga sköterskan (som jag inte tycker om) tog tempen på honom och då hade han bara 37.4. De tar ju bara i ena örat vilket vi inte gör hemma utan vi tar i båda (som rekommendationerna sagt på kartongen till termometern) min son frågar "tar du bara i ena örat" och då skrattar den fan åt honom tillsammans med läkaren och båda säger "ja varför skulle vi ta i båda du har väl samma i båda". FY FAN vilken respektlöshet att skratta åt ett barns fråga, de kunde väl ha förklarat varför istället, jag sa att vi tog i båda som det står på kartongen till termometern och läkaren fnös åt oss och sa att han då aldrig hört talas om nåt sånt man har ju samma i båda. Men det har då ingen av mina barn och inte jag heller och det har tagits i båda med vårdcentralens på båda barnen och mig förut och konstaterats då att det visade olika, men jag orkade inte stri mer utan tog sonen med mig och började gå, då hör jag hur läkaren säger till sköterskan innan vi hunnit lämna rummet helt "ja jag hittade då inget fel på den där, han behöver bara vara ute i friska luften och se till att röra lite på sig" och sen skrattade de. Jag blev ledsen, arg och illamående och hoppas att sonen inte fattade något av det. Jag tyckte inte om att besöka vården förut (har sjukhusskräck och svårt för att ens gå till vårdcentralen utan ångest) och inte blev det då bättre efter det här.
Sonen fick vara ute en stund när vi kom hem, jag orkade inte (ja ni läste rätt jag orkade inte) ha honom inne när jag var så upprörd, det skulle innebära att jag tagit ut min frustration på honom om han gjort nåt tokigt (vilket ju barn garanterat gör när man minst av allt vill/behöver det). När han kom in igen hostade han lite igen och tog sedan tempen och återigen visade vår termometer på 38.1. Men hur gör man nu imorgon då? Ska jag gå på det läkaren sa att det inte är feber eller på det man alltid lärt sig att det är feber och att kroppen behöver vila för att bli bra? Ska han vara hemma eller ska han vara på fritids? Ska vi inom skola/förskola omvärdera våra regler när det gäller feber? Har vi inte fått dessa rekommendationer från vårdcentralerna från början, det har jag för mig i alla fall?!
Nej nu har jag spytt ur mig så mycket arghet att jag börjar lugna ner mig och ni stackare, om ni orkat läsa ända hit, ska inte behöva läsa mer nu. SeYaa!! //Katta
PS. Lämna gärna kommentarer om ni upplevt något liknande eller har åsikter ni vill dela med er av! DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar